Vad är tandreglering? Alternativ för kosmetisk tandvård

Tandreglering innebär att tandläkaren rättar till tänder och käkar som står fel. Sneda eller felställda tänder är svårare att rengöra och löper större risk att förloras tidigare på grund av karies och parodontala sjukdomar. De kan orsaka extra påfrestningar på tuggmusklerna vilket kan leda till huvudvärk, käkproblem och smärta i nacke, axlar och rygg. Tänder som är sneda eller inte sitter på rätt plats kan också vara störande utseendemässigt.

En specialist i tandreglering kallas ortodontist. Ortodontister har tre års vidareutbildning efter den femåriga tandläkarutbildningen.

Hur vet jag om jag behöver tandreglering?

Enbart din tandläkare eller ortodontist kan avgöra om du behöver tandreglering. Med utgångspunkt från bl.a. fullständig sjukdomshistoria och klinisk undersökning, gipsmodeller av dina tänder och specialröntgen och fotografier kan en ortodontist eller annan tandläkare bedöma om tandreglering är lämpligt och då göra en behandlingsplan.

Om du har bl.a. något av följande problem kan tandreglering vara aktuellt:

Överbett - de främre tänderna i överkäken sticker ut och sitter för långt framför underkäkens tänder
Underbett - utseende som en "bulldogg" där framtänderna i underkäken sitter för långt fram eller framtänderna i överkäken för långt bak
Platsbrist - när det är fler tänder än vad som ryms i tandbågen.
Öppet bett - mellanrum mellan framtänderna eller kindtänder i över- och underkäken vid sammanbitning av de bakre tänderna
Korsbett - när tänderna i överkäken inte biter precis mitt emot tänderna i underkäken vid normal sammanbitning
Platsöverskott - luckor, eller mellanrum, mellan tänderna som en följd av att tänder saknas eller att tänderna inte "fyller upp" munnen

Hur fungerar tandreglering?

Det finns många olika typer av apparater - fasta och avtagbara, för att flytta tänderna, träna om musklerna och påverka tillväxten av käken. Apparaterna påverkar tänder och käkar med avpassade svaga krafter. Vad som är mest effektivt i det enskilda fallet bestäms bl.a. utifrån vilket tandställningsfel du har.

Exempel på fast tandställning är:

Tandställning - "räls" - den vanligaste typen av fast apparat. En tandställning består av band, brackets, trådar och kanske gummisnoddar. Band fixeras runt kindtänder medan brackets sätts fast på framtänderna. Bågar av tråd går genom brackets och fästs vid banden.

När bågarna aktiveras överförs krafter till tänderna som gradvis flyttas till rätt läge. En tandställning justeras oftast en gång i månaden för att ge önskat resultat, vilket uppnås efter några månader till några år. Dagens tandställningar är små och lätta och består inte av lika mycket metall som tidigare. De finns i fina färger för barn men även genomskinliga, vilket många vuxna föredrar.
Apparat för att bevara mellanrum - luckhållare. Om en mjölktand tappas i förtid används någon gång en apparat för att hålla mellanrummet öppet tills den permanenta tanden bryter fram. Ett band fästs på tanden bredvid mellanrummet och en tråd dras till tanden på andra sidan mellanrummet.

Exempel på avtagbara apparater är:

Plastskenor - ett alternativ för vuxna till traditionella tandställningar. Alltfler ortodontister använder en serie plastskenor för att flytta tänderna på samma sätt som fast apparatur, men utan metalltrådar och klamrar. Skenorna - som är praktiskt taget osynliga - tas bort vid måltid, tandborstning och användning av tandtråd.
Apparat för att ge käkarna ett normalare bett. Dessa används i över- och underkäken för att träna käken att stänga sig i bättre läge. De kan ibland användas vid problem med käkleden.
Gomvidgare - en apparat som används för att göra bågen i överkäken större. Det är en plastplatta som sätts i gommen. Yttre tryck på plattan från skruvar tvingar sömmarna i gommen att öppna sig på längden så att gommen blir bredare.